Bokrecension: Syskonkärlek

Titel: Syskonkärlek

Originalets titel: -
Författare: Katarina von Bredow
Genre: Kärlek
Sidor: 297
Utgivningsår: 1991
Första meningen: "Hjärnan är allt en bra konstig och opålitlig klump!"

Handling: Amanda och Ludvig är syskon. Och de är kära i varandra. Sådär hjälplöst kära att de inte kan hålla sig ifrån varandra fastän de är fullt medvetna om att det är fel och att de tar en stor risk genom att ha ett sådant kärleksförhållande när ridån går ner.

Tankar om boken: Det här är en bok som jag läst om några gånger och varje gång berör den mig lika mycket. Syskonkärlek får en att riktigt tänka om, när man börjar läsa tror man att man är klok och förnuftig, men när man kommit en bit i boken inser man att man bara skulle vilja skicka alla till Afrika som har något emot ett förhållande mellan två syskon. Trots att man förstår allvaret i den och hur sjukt det egentligen är att ha ett sådant förhållande, kan man ändå sympatisera så mycket med Amanda. Allt i deras liv är liksom så vanligt att man kan känna igen sig, men ändå så ovanligt att man blir fascinerad, och det går bara inte att sluta läsa när man väl börjat.

En sak jag funderat på sedan första gången jag läste den, är att är det ändå sååå allvarlig incest? Det sades ju i början att man inte visste vem Amandas pappa var, så de kanske inte har samma pappa och då är de ju "bara" halvsyskon... Menmen, jag tror det är just det som Bredow tänkt när hon skrivit det, eftersom den lilla osäkerheten kan få läsaren att ha mer förståelse.

Rekommenderar verkligen denna! Den sista tredjedelen i boken ska ni ta och läsa i lugn och ro för att få ge utlopp för känslorna, för jag lovar er, man kommer gråta. Under de 70 sista sidorna grät jag inte bara en skvätt, utan floder! Hur bra bok som helst, fastän det är en ungdomsbok och språket därmed ganska enkelt, tycker jag att även vana läsare gott kan ta sig tid att under ett par kvällar läsa denna, jag är ganska säker på att Syskonkärlek kommer överraska er positivt.

Betyg: 5/5

Utläst: 31.12-2016