Författare: Lucy Dillon
Genre: Feelgood-roman
Sidor: 478
Utgivningsår: 2016
Första meningen: "Arthur tittade upp på Libby med blanka, svarta ögon som uttryckte vad hans ägare, ett äldre par, var för hövliga att säga: Ni har inte bokat in oss, eller hur?"
Handling: Libby och hennes man Jason har flyttat från hektiska London ut till landsbygden för att ta över Jasons föräldrars hotell, och göra om det till ett lyxhotell. Deras planer går ändå inte riktigt som de tänkt sig, och de får ta en ordentlig funderare för att få saker att fungera. En dag sker en olycka utanför hotellet, där en kvinna blir påkörd av en bil och tappar minnet. Hon kommer inte ihåg vem hon är och var hon bor, och när Libby erbjuder kvinnan att stanna på hotellet blir hon minst sagt lättad. Hon får emellanåt små glimtar av hennes tidigare liv, men hur ska hon kunna leva vidare som hon gjort när hon vet så lite?
Tankar om boken: Den här boken var lite som tvådelad, det berättades turvis om Libbys och Alices liv, och småningom började de vävas samman. Det var intressant att följa med hur livet måste börja byggas om igen, och hur obetydlig man skulle vara utan sina minnen. Annars blev jag inte särskilt imponerad av boken, den var mysig och så men inget jag direkt fastnade för, och så fanns det ju en hel del grejer som fick mig att bli så himla frustrerad, exempelvis Margaret! Alltså ja, jag vet att hon är gammal och man borde ta hänsyn till henne, men hon är ju så irriterande! Jag skulle inte ha kunnat hålla mig ifrån att sparka ut henne om jag skulle varit Libby, haha. Hon blandar sig i allt och går allmänt på nerverna, och hennes son Jason är inte mycket bättre. En bra story var det ändå, men det hände bara lite för lite enligt mig.
Betyg: 3/5
Utläst: 16.1-2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar